Tre mål mot Sirius i Allsvenskans öppningsomgång. Det är det slag av prestation som journalister brukar kalla ett statement. Men Abraham verkar inte ha gjort det som ett statement. Han verkar ha gjort det för att han hade lust, för att laget behövde det, för att det är det han gör när allting stämmer.
Jag har följt svensk fotboll tillräckligt länge för att veta hur den här berättelsen brukar sluta. Veteranen som plötsligt blommar upp i säsongsöppningen, hyllas i en vecka och sedan tonar bort när seriespelet sätter sig. Det finns ett mönster, och det är klokt att hålla det i minnet.
Men det finns också något annat här, något som är svårare att sätta ord på. Abraham är en spelare som gått igenom tillräckligt, som känt tillräckligt av fotbollens godtycklighet, för att ha förlorat behovet av att imponera. Och paradoxalt nog är det just spelare utan det behovet som ibland levererar det mest imponerande. De spelar lättare. De tar för sig utan att hålla igen.
Megahyllningen han fick, formuleringen om gladiatorer, den sortens språk föds i stundens hetta och glöms oftast lika fort. Det vet Abraham säkert bättre än någon. Men det säger ändå något om vad han väckte hos folk den där kvällen. Inte bara tre mål, utan en påminnelse om att fotboll kan se ut så, att en man på rätt plats i rätt stund kan göra något som känns nästan ovanligt enkelt.
Om det håller i sig vet ingen. Det är mars och Allsvenskan har knappt börjat. Men i torsdagens eftertanke räcker det med att konstatera att Paulos Abraham just nu spelar utan bördor, och att det är vackrare att se på än de flesta saker den svenska fotbollen erbjuder under ett tidigt vårkvällar.