Jag såg intervjun efteråt. Edh stod framför kameran med ett leende som sa "jag vet att jag är hjälten" och sa sedan exakt ingenting. "Vi kämpade hela vägen." "Laget stod tillsammans." "Det betyder mycket för oss." Tre meningar. Noll innehåll.
Jag har lyssnat på spelares intervjuer sedan 1974. Jag vet att de är trötta. Jag vet att mikrofonen är påträngande. Men Edh hade precis avgjort en match mot Häcken med ett mål i den sista sekunden — han hade en historia att berätta. Han valde att inte berätta den.
Det som förargar mig är inte klyschorna i sig. Det är att ingen kräver mer. Intervjuaren nickade. Redaktören klippte ihop det. Klippet lades upp. Ingen ställde följdfrågan: vad kände du när bollen gick in? Vad sa du till dig själv? Var det nervöst? Något — vad som helst.
Fotboll är mänskligt drama. Det är det enda skälet till att jag fortfarande sitter framför TV:n varje helg vid 67 års ålder. Men när spelarna behandlar sina egna avgörande ögonblick som presskonferenser på ett kommunkontor, dödar de just det de just skapat.
Edh avgjorde matchen på 90 minuter. Han dödade berättelsen om den på 30 sekunder.
