Sirius är ett lag som jag länge haft en mjuk fläck för — inte av sentimentalitet, utan av respekt för det de faktiskt byggt i Uppsala under åren. Men det är precis här det knivar till, när man tittar på hur deras ledning gled dem ur händerna. Man tappar inte guld på en match, man tappar det i de val som görs under tio, tolv omgångar — och plötsligt sitter man med ett litet marginalkonto som inte räcker till när det skaver. Kalmar, ett lag som knappt har tillräckligt med poäng för att kalla sig trygga, visade att guldstrupen kan vara smal som ett nålsöga. Straffilskan efteråt antyder att Sirius-spelarna förstår det.

Medan Sirius stod i spillrorna av sin ledning, passade Eskil Edh på att påminna oss om att svensk fotboll fortfarande producerar den sorts spelare som slår avgöranden utan att blinka. AIK mot Häcken — en match som formats till säsongens mätklocka i norra Stockholm — avgjordes av en ung man vars namn de flesta utanför Solna knappt stavade rätt för tre månader sedan. Häcken är ett välsmort system, med Doumbia som nu uppenbarligen sitter i europeiska klubbars kikarsikten, men systemen bryts av individer och Edh hade den kvällen den sortens fokus som inte går att träna in. Det är andfött, det är nästan irrationellt — och det är just därför det är vackert att se.

Brommapojkarnas poängrekord förtjänar en egen mening, kanske till och med ett eget stycke. Att ett lag från en Stockholmsförort, uppbyggt på ungdomar och förnuft, skriver historia i Allsvenskan är inte en parentes — det är en påminnelse om att fotbollen fortfarande kan överraska den som är säker på vad den vet. Zandéns trippla missar mot Mjällby borde rätteligen ha stulit rubriken, men rekordpoängen stod kvar ändå, obesegrade av slarvets humör.

Djurgården mötte Halmstad och föll ur guldstriden med den sortens tungt ödesmättade känsla som Allsvenskan då och då serverar — inte dramatik för dramaturgins skull, utan genuint fall. Halmstad, som för inte länge sedan verkade spela i en annan liga, krossade drömmarna på ett sätt som påminner om hur oberäknelig ligafotbollen är när allt plötsligt kokar ihop på höstens sista omgångar. Nu är det Hammarby som bär guldtrycket, och det är ett tryck med sina egna mörka ranter — fansen som vill för mycket, medierna som skriver för tidigt, spelare som läser för noga.

Och Bager, som öppet erkände att han var lite feg — det är den sortens ärlighet som man sällan hör, och som förtjänar mer än att fastna i en klickhungrig rubrik. Fotboll spelas av människor med tvivel.

Någonstans i Kalmar sitter fortfarande en Sirius-spelare och stirrar i taket, och räknar poäng som inte längre är hans att räkna.